Mina ord rakt ifrån hjärtat.
Jag satte mig i bilen, bilen som skulle ta mig hem till min sköna säng. Jag satt med mitt ansikte nerlutad mot knäna.. Jag ville bara hem och sova, det vad allt jag begärde(!) MEN det skulle diskuteras hejvilt. Alkoholen i kroppen rusade igenom varje ven och jag kände att jag var nästintill svimfärdig för att jag var så berusad och trött. Jag kände att den där sista shoten på stället vi hade vart på under kvällen var helt onödig, helt jävla idiotisk. Frågade mig själv i huvudet "Varför lär du dig aldrig Linda?!" Jag fick inget vettigt svar. Jag hörde någon som skrek på mig när jag satt där i bilen men jag orkade inte bry mig.. Jag menar varför ska jag lyssna på en person som det säkert bara kommer ut massa elaka saker ifrån? Det enda jag ville var att komma hem och sova! Sova av mig den här fruktansvärda fyllan jag själv skapat och "misshandlat" min kropp med. Efter 5 minuter, som kändes som 1 timme, var jag tillslut hemma. Äntligen! In igenom dörren, in i mitt rum och sen slängde jag av mig mina kläder och gick och borstade tänderna i vanlig ordning.. Iphonen var i full gång och pepprades med sms och samtal.. Nej du Linda du tror inte att du ska få sova va, nej nej! Jag vill inte gå in på detalj vad som skrevs eller sas i telefonen den natten men jag kan såhär i efterhand tycka att jag sänkte mig till en nivå jag aldrig trodde jag skulle sänka mig till. Men ångrar jag mig? Nej. Varför ska vi alltid ha denna ångest? Vad ger den oss/mig? Inte ett skit. Varför har man den för? Jag kan ändå inte göra saker jag gjort ogjort. Jag får stå för det jag gör och säger och tar sedan följderna av det. Jag är bara en människa och jag är långt ifrån perfekt.
Natten till i lördags kan jag lätt "skriva" upp på min lista "Värsta nätterna i mitt liv". Inte för ångesten jag skulle ha dagen efter, inte för den totalt onödiga super-fyllan och inte för bråket utan för att jag för första gången i mitt liv insåg att det inte är bra och inte vart det på över ett år och den här osäkerheten och irritationen vi har i våran vänskap aldrig kommer att ta slut.. Vi blir 23 år i år och vi beter oss som om vi gick på högstadiet igen. Vi kommer aldrig någonsin få tillbaka den vänskapen vi hade för mer än ett år sen.. Vi har försökt i ett år nu och när jag tittar tillbaka på det året så ser jag bara massa bråk. Onödig bråk och tjafs. Vägar vi kunde valt annorlunda.. Vägar som till slut leda oss till vad vi är och har idag: En trasig och söndersliten vänskap!
Jag kan säga att trots det jag skriver i texten ovan mår jag BRA! Klart det finns en liten klump i magen, det kan jag inte neka, men varför ska jag gräva djupar och djupare när jag faktiskt i slutendan, efter allt, har hittat lite rätt här i livet? :)
Av allt dåligt kommer oftast något bra. Right? :)
OCH varför jag väljer att skriva av mig här är för att jag VET att det endast är min familj och få av mina vänner som vet att min blogg existerar.
/Linda