Så klockren text! Läs! :)
Vi har bytt vår sinnesro mot evig uppkoppling. Vi har bytt de roliga historiera mot klipp på youtube. Vi har bytt vår förfäders sång mot pinkoder och lösenord. Vi tar hundra digitala bilder som försvinner istället för att ha en bild kvar. Ständigt ska vi vara kontaktbara och vi ska kunna nå alla omedelbart. Kontoret på fickan. Nyheter och underhållning och digitala kalsonger när vi vill själva ha det. På bussen hem till exempel. Vem bryr sig om vem som sitter bredvid? Vem bryr sig om den mörka siluetten av stad bakom de regnvåta rutorna? Det är på skärmen det händer. Tag ditt opium. Fyll varje lucka av tid. Eftertanke ändå är överskattat. Det var inte länge sen eliten lade förmögenheten på dinosaurieaktiga axelremsmobiler med bilbatteri, krullsladd och 010-nummer. Nu kan vilken trashank som helst få en bluetooth inopererad i hjärnan. Med Carl Zeiss-optik och tusen megapixlar.
Vi behöver inte veta någonting längre. Wikipedia är ett musklick bort. Vi behöver inte tycka någonting. Det gör bloggarna åt oss.
De gamla tyckte det var stort när elen och spoltoan kom. Kom igen. I vår barndom fanns varken skärmar eller sladdlösa telefoner. Förutom i huvudet på halvgalna sciencefictionförfattare. I vår ungdom knackade vi fortfarande på hos varandra. Som på stenåldern. På vinst och förlust. Samlades i parker och på fotbollsplaner och så dök vännerna upp en efter en. Eller så gjorde de inte det och vi tvingades finna nya bekantskaper. Det var analoga och kunde lukta korv eller juicy fruit och ha märkliga beteenden. Vi väntade i regnet på kärleksmöten som aldrig blev av. Det var burköl och missförstånd och punkterande cyklar. Vi frös och led och kunde inte nå varandra om nåt oväntat hände. Allt sånt är avskaffat nu. Det är du nya sköna värld. Men ingenting är gratis. Och valutan vi betalar i heter närvaro. Magiska ögonblick skräms på flykten av sms och facebookuppdateringar. Med wordfeudping i byxfickan missar vi miraklerna som dansar i ögonblicket och dör.
När låg du på rygg och såg molnen röra sig över himlen senast? Utan att twittra om det? Vi har öppnat dragkedjan till cyberspace och klivit in och lämnat verkligheten bakom oss som ett par urvuxna skor. Bits har blivit megabits som blivit terrabits och vi hinner inte reflektera innan vi måste reagera. Ändå döms folk fortfarande att bära elektronisk fotboja. Trots att vi alla frivilligt bär GPS-enheter som talar om exakt var vi befinner oss. Och världens säkerhetstjänster måste spara massor av jobb. Vi lägger själva ut våra ovanor och hemligheter på Facebook.
Det var så länge sen jag hade en hemlighet. Det var så länge sen jag fick ett handskrivet bre. Det var så länge sen jag träffade en vän utan att ha planerat det i förväg. Mellanrummen och missförstånden och den trista väntan är utrotade. Tyvärr dog mycket annat också i processen.