LindaBredell

Jag är en person som ogillar folk som hoppar på andra! Och jag lämnar absolut inte ut någon i min blogg. I inlägget innan ser du inga namn. Varför inte? Jo för att jag är inte ute efter att blotta någon. Den personen vet vem den är och det tycker jag räcker. Varför ska alla andra veta det för? Jag var bara ute efter att skriva av mig och få ut mina tankar om den natten på svart och vitt: Det kändes skönt!
Jag hoppas verkligen att det är MIG du kommer till om du vill prata om det här och ingen annan som inte är inblandat. Jag vill heller inte se mitt namn bli blottat i något blogginlägg eller Facebook-status.
Kände att jag ville förklara om det nu skulle komma några outsiders och fråga vem jag skriver om; det tänker jag inte blotta för er tyvärr!
Ha en bra morgon annars! :)

/Linda

Jag satte mig i bilen, bilen som skulle ta mig hem till min sköna säng. Jag satt med mitt ansikte nerlutad mot knäna.. Jag ville bara hem och sova, det vad allt jag begärde(!) MEN det skulle diskuteras hejvilt. Alkoholen i kroppen rusade igenom varje ven och jag kände att jag var nästintill svimfärdig för att jag var så berusad och trött. Jag kände att den där sista shoten på stället vi hade vart på under kvällen var helt onödig, helt jävla idiotisk. Frågade mig själv i huvudet "Varför lär du dig aldrig Linda?!" Jag fick inget vettigt svar. Jag hörde någon som skrek på mig när jag satt där i bilen men jag orkade inte bry mig.. Jag menar varför ska jag lyssna på en person som det säkert bara kommer ut massa elaka saker ifrån? Det enda jag ville var att komma hem och sova! Sova av mig den här fruktansvärda fyllan jag själv skapat och "misshandlat" min kropp med. Efter 5 minuter, som kändes som 1 timme, var jag tillslut hemma. Äntligen! In igenom dörren, in i mitt rum och sen slängde jag av mig mina kläder och gick och borstade tänderna i vanlig ordning.. Iphonen var i full gång och pepprades med sms och samtal.. Nej du Linda du tror inte att du ska få sova va, nej nej! Jag vill inte gå in på detalj vad som skrevs eller sas i telefonen den natten men jag kan såhär i efterhand tycka att jag sänkte mig till en nivå jag aldrig trodde jag skulle sänka mig till. Men ångrar jag mig? Nej. Varför ska vi alltid ha denna ångest? Vad ger den oss/mig? Inte ett skit. Varför har man den för? Jag kan ändå inte göra saker jag gjort ogjort. Jag får stå för det jag gör och säger och tar sedan följderna av det. Jag är bara en människa och jag är långt ifrån perfekt.
Natten till i lördags kan jag lätt "skriva" upp på min lista "Värsta nätterna i mitt liv". Inte för ångesten jag skulle ha dagen efter, inte för den totalt onödiga super-fyllan och inte för bråket utan för att jag för första gången i mitt liv insåg att det inte är bra och inte vart det på över ett år och den här osäkerheten och irritationen vi har i våran vänskap aldrig kommer att ta slut.. Vi blir 23 år i år och vi beter oss som om vi gick på högstadiet igen. Vi kommer aldrig någonsin få tillbaka den vänskapen vi hade för mer än ett år sen.. Vi har försökt i ett år nu och när jag tittar tillbaka på det året så ser jag bara massa bråk. Onödig bråk och tjafs. Vägar vi kunde valt annorlunda.. Vägar som till slut leda oss till vad vi är och har idag: En trasig och söndersliten vänskap!

Jag kan säga att trots det jag skriver i texten ovan mår jag BRA! Klart det finns en liten klump i magen, det kan jag inte neka, men varför ska jag gräva djupar och djupare när jag faktiskt i slutendan, efter allt, har hittat lite rätt här i livet? :)

Av allt dåligt kommer oftast något bra. Right? :)


OCH varför jag väljer att skriva av mig här är för att jag VET att det endast är min familj och få av mina vänner som vet att min blogg existerar.

/Linda

Vi har bytt vår sinnesro mot evig uppkoppling. Vi har bytt de roliga historiera mot klipp på youtube. Vi har bytt vår förfäders sång mot pinkoder och lösenord. Vi tar hundra digitala bilder som försvinner istället för att ha en bild kvar. Ständigt ska vi vara kontaktbara och vi ska kunna nå alla omedelbart. Kontoret på fickan. Nyheter och underhållning och digitala kalsonger när vi vill själva ha det. På bussen hem till exempel. Vem bryr sig om vem som sitter bredvid? Vem bryr sig om den mörka siluetten av stad bakom de regnvåta rutorna? Det är på skärmen det händer. Tag ditt opium. Fyll varje lucka av tid. Eftertanke ändå är överskattat. Det var inte länge sen eliten lade förmögenheten på dinosaurieaktiga axelremsmobiler med bilbatteri, krullsladd och 010-nummer. Nu kan vilken trashank som helst få en bluetooth inopererad i hjärnan. Med Carl Zeiss-optik och tusen megapixlar.
Vi behöver inte veta någonting längre. Wikipedia är ett musklick bort. Vi behöver inte tycka någonting. Det gör bloggarna åt oss.
De gamla tyckte det var stort när elen och spoltoan kom. Kom igen. I vår barndom fanns varken skärmar eller sladdlösa telefoner. Förutom i huvudet på halvgalna sciencefictionförfattare. I vår ungdom knackade vi fortfarande på hos varandra. Som på stenåldern. På vinst och förlust. Samlades i parker och på fotbollsplaner och så dök vännerna upp en efter en. Eller så gjorde de inte det och vi tvingades finna nya bekantskaper. Det var analoga och kunde lukta korv eller juicy fruit och ha märkliga beteenden. Vi väntade i regnet på kärleksmöten som aldrig blev av. Det var burköl och missförstånd och punkterande cyklar. Vi frös och led och kunde inte nå varandra om nåt oväntat hände. Allt sånt är avskaffat nu. Det är du nya sköna värld. Men ingenting är gratis. Och valutan vi betalar i heter närvaro. Magiska ögonblick skräms på flykten av sms och facebookuppdateringar. Med wordfeudping i byxfickan missar vi miraklerna som dansar i ögonblicket och dör.
När låg du på rygg och såg molnen röra sig över himlen senast? Utan att twittra om det? Vi har öppnat dragkedjan till cyberspace och klivit in och lämnat verkligheten bakom oss som ett par urvuxna skor. Bits har blivit megabits som blivit terrabits och vi hinner inte reflektera innan vi måste reagera. Ändå döms folk fortfarande att bära elektronisk fotboja. Trots att vi alla frivilligt bär GPS-enheter som talar om exakt var vi befinner oss. Och världens säkerhetstjänster måste spara massor av jobb. Vi lägger själva ut våra ovanor och hemligheter på Facebook.
Det var så länge sen jag hade en hemlighet. Det var så länge sen jag fick ett handskrivet bre. Det var så länge sen jag träffade en vän utan att ha planerat det i förväg. Mellanrummen och missförstånden och den trista väntan är utrotade. Tyvärr dog mycket annat också i processen.